Entréporten är det första och det sista man ser av ett hus. I Vasastan har många portar stått sedan stadsdelen byggdes, och vissa gator präglas fortfarande starkt av 1880-talet. Den tidiga bebyggelsen dominerades av nyrenässansen, med putsade och symmetriskt uppbyggda fasader. Porten var en del av den helheten. Det här kapitlet handlar om vem som bestämmer över porten och trapphuset och vad som är bra att känna till som boende.
Att ändra en entréport mot gatan, till exempel byta material eller kulör, är en ändring på utsidan och kräver bygglov. Stadsmuseets råd vid renovering är att utgå från byggnadens karaktär och låta en ersättning bevara den. Det är fastighetsägaren eller bostadsrättsföreningen som ansvarar och som söker bygglov, inte den enskilda boende.
Stadsmuseets klassificering ger en fingervisning om hur känsligt huset är. Blått är den högsta klassen, grönt betyder särskilt värdefullt och gult att huset har positiv betydelse för stadsbilden eller visst kulturhistoriskt värde. Klassningen har ingen egen rättslig verkan, men den vägs in när ett bygglov prövas. Vissa miljöer har ett starkare skydd. Röda bergen är till exempel kulturskyddat som riksintresse sedan 1987.
Trapphuset är inte bara en entré. Det är också vägen ut om det brinner. Storstockholms brandförsvar säger därför att barnvagnar och cyklar inte ska ställas i trapphuset. Brandskyddsföreningen skriver att utrymningsvägar alltid ska hållas fria från lösa föremål och brännbart material. Om det brinner i huset ska du inte gå ut i ett rökfyllt trapphus. Stäng dörren och stanna i lägenheten tills räddningstjänsten kommer.
Vissa föreningar vill sätta upp kameror vid porten. Enligt IMY krävs det vanligtvis starka skäl för att kamerabevakning av entré och trapphus ska vara tillåten. Bevakning av förrådsrum, soprum och garage anses generellt vara mindre integritetskänslig. Det är föreningen eller hyresvärden som måste göra den avvägningen.
Källor (2026-10-12)